Idag har jag ätit två leverpastejsmackor till frukost runt 10.00, lite mörk choklad runt 12.00, och två toastisar ungefär klockan 16.00. Då höll jag på att dö av hunger. Nu är jag inte det minsta hungrig.
Mamma kunde verkligen inte ha brytt sig mindre när jag förklarade mitt mat-dilemma.  Blir så fruktansvärt frustrerad. Hon har jobbat i tre dagar nu, tre dagar då jag har varit sjuk, och hon är ändå så less på mig att hon vill att jag ska dö (typ. Okej, mamma vill inte att jag ska dö, men jag får överdriva). Blir ledsen.
Jag är SJUK! Då får jag ta det lugnt! Jag mår inte bra, jag nyser, hostar, snorar, och ORKAR faktiskt inte göra saker! Då åker jag alltså inte till arbetsförmedlingen idag. Inte för att reta dig, lilla söta mor, utan för att JAG känner att JAG inte orkar. Dessutom har vi diskuterat det här, och vi kom fram till, eller jag kom fram till och du verkade acceptera, att i höst skulle jag inte aktivt söka jobb.
I höst skulle jag ta det lugnt, bara vara och ta hand om mig själv, samla energi till plugg nästa år, eftersom jag var ungefär 12 timmar från sjukskrivning i höstas. Men det verkar du inte minnas, kära mamma. Du glömmer konstant bort att jag inte är du, att vi klarar av och är bra på olika saker. Just nu är jag sjuk. Jag har varit sjuk i snart fem veckor, och jag förstår att det är jobbigt för dig med en dotter som bara klagar och inte gör någonting (även om du efter 18 år borde vara relativt van) men hur jobbigt tror du inte att det är för mig? Jag vill faktiskt göra saker, men jag pallar inte. Jag orkar helt enkelt inte. Det finns ingen energi. Nada, zero, NOLL KOMMA NOLL NOLL. Jag har viss förståelse för din frustration över att ingenting händer här hemma, trots att jag är hemma hela dagarna, men mina dagar spendaras just nu med att försöka överleva. Att handla är en liten uppgift för vem som helst, men till och med när jag är frisk är det en ganska stor prestation av mig om jag lyckas med det.
Jag har problem. Jag flyr verkligheten just nu, och spenderar förmodligen över 12 timmar om dagen framför datorn eller tv:n. Jag vet att det gör dig besviken och arg, och att du önskar att jag hittade på saker... men det gör mig besviken och arg när du varken lyssnar eller förstår mig när jag försöker förklara hur det ligger till. För det har jag faktiskt gjort. JAG HAR INGEN ENERGI, INGEN FANTASI, OCH JAG ÄR MER ÄN MEDVETEN OM ATT DET JAG SYSSLAR MED JUST NU ÄR VERKLIGHETSFLYKT OCH INGET ANNAT ÄN DÅLIGT FÖR MIG. Men istället för att identifiera problemet och sen försöka lösa det efter hur du tycker att det ska hanteras, kanske du ska försöka sätta dig in i min situation? Du kanske ska fundera lite på varför? Tror du att jag hade spenderat så mycket tid framför tv:n, engagerat mig så mycket i fiktionella karaktärers liv, om jag hade njutit av mitt eget?
Jag har en fin, klok och fantastisk vän, som tycker att jag borde bli psykutredd. Det tycker jag med. Jag skulle inte ha någonting emot att bli inlagd till och med. Jag vill bara ha hjälp, för jag kan ju känna själv att det bara går utför. Förut gick jag runt och var ledsen, ville gråta och tyckte mest att livet kunde ta sig någonstans 90% av min vakna tid. Nu känner jag ingenting alls, förutom vid sällsynta tillfällen. Ibland fylls jag av kärlek till fina vänner som försöker, men det är inte ofta, och inte länge. Andra gånger, som idag, är det nånting helt orelaterbart för mig, som är så fint att jag blir ledsen, och sen rinner allt det andra som är så jävla jobbigt också över. Det blir för mycket bakom dörrarna, som en garderob man bara kastar in kläder i utan att vika eller lägga på hyllor. Någon gång då och då misslyckas man med att öppna dörren på glänt, och då forsar allting ut. Det borde vara ett "wake-up-call", men nej. Så fort man får igen dörren börjar man bygga på hög igen, utan framtidsplaner eller lust med någonting.
En annan vän, inte lika fin, klok, eller fantastisk, gjorde slut med sin pojkvän någon gång under det senast året. Hon fick antidepressiva ungefär två veckor senare. Själv har jag varit "nedstämd", utan diagnos i tre år, trots läkar- och psykologbesök. Trots möten på Unga vuxna. Allt jag har fått är sömntabletter som inte fungerade och en mejladress nedrafsad på en pappersbit med en uppmaning om att "mejla när jag behöver mer". Jag var remitterad på grund av sömnsvårigheter, ja. Men hade lille doktorn läst längre hade han också sett orden "ångest" och, kanske viktigare än allt, "självskadebeteende" inte allt för långt därifrån. Jag hade, och kan nog fortfarande, om jag lyckas uppbåda så mycket känslor, döda för antidepressiva. Eller kanske för en fungerade psykvård i Sundsvall. Fast vi ska ju inte be om för mycket... Vi fick ju ett äventyrsbad!

Hej förresten. Jag har börjat blogga igen. Tydligen.