Min syster ville att jag skulle pimpa hennes kalender... och trots att jag tänkte göra det i photoshop så drog jag ihop en liten skiss. Det tog bara en timme, och jag blev faktiskt ganska nöjd, trots att hon ser äldre ut.



Så att så är det. Annars har jag bara kollat på Torchwood idag. Sov jätteknepigt inatt, så jag fick extrem huvudvärk runt lunch och fick skjuta fram fikat som skulle avnjutits med Rebecca. Men men.

Just nu känner jag bara att jag hatar alla som är organiserade och sparar pengar och är duktiga och gud vet vad. Trots att jag inte ens vill ha en jobb just nu får jag ändå ångest av alla som ska ut och lämna cv ovh grejer.. Jag ska till och med till arbetsförmedlingen på måndag. AH. Klockan är 02.38 och jag är inte i närheten av sömn. Fan va less jag blir på hur lätt det är för mig att skjuta fram alla tider, och hur svårt det är att sen dra tillbaka dom.

Oh look! It's me!



Eller ja. Det ska vara det i alla fall. Det är en crappy webcambild av en relativt snabb skiss av en bild som föreställer mig. Nämligen den i headern. Tog en timme, helt värt att spenera egentligen. Nöjd faktiskt!

Jag håller på och övar upp lite skisstekniker inför en planerad present.. Så atteeeeeh... Det är därför.

EXTRA BONUS också om ni kikar in mina fantastiska halvmålade naglar. Eller ni och ni... Om jag i framtiden kikar in dom. FINA!

Bloggar på toaletten.. Känns värt.

Idag har jag gråtit. Hela dagen. Typ. Varför? Bara för att det är så himla roligt allting.

PS ÄR FORTFARANDE KÄR I MIN DATOR. SAKNAR WORD OCH PHOTOSHOP, MEN DET SKA TYDLIGEN FIXAS I VECKAN. YAY DS

Det är ju synd att ingen kommenterar... men det är ju ingen som läser heller, så jag vet inte vad jag förväntade mig. Jag skriver ju ändå inte för någon annan än mig själv.

Kom nyss hem från Pipeline. Jag har inte varit där sen typ... maj? och det kändes jätteskönt att verkligen kunna rutinerna. Arret var ju iofs lite tråkigt, och ganska slarvigt genomfört av arrangören/arbetsgruppsledaren, men äsch. En liten mjukstart är bra för benen. Det var trevligt. Ska bli skönt när onsdagscafét börjar igen i september, så man får åtminstone en fast punkt i veckan.

Apropå ingenting så tror jag kanske att jag måste stränga om min gitarr. Jag har ju faktiskt lite pengar nu. Lite.

Har vissa problem med Touchstyrningen... Men jag älskar den ändå!

Måste fixa håret.


Ser ju helt cepe ut.

Blir så ledsen på andra människor ibland. Tycker folk ska sluta göra mig besviken. Äh. Kanske borde gå och göra mig i ordning... eller äta någonting... eller kanske fortsätta pilla på datorn. JA!

NY FIN DATOR LYYYCKLIG. Jag gick ner på stan och mötte pappa, och kom hem med en sprillans ny 13" MacBook Pro. Det är jetefin. Helt galet. Har snart konfigurerat allting, men jag har ju inte fört över några bilder eller nåt... Men då har jag ju någonting att göra nästa vecka!

Känner att jag inte riktigt har ord (skulle skriva ork, men tydligen ville mina fingrar annorlunda. Det stämde med ord också faktiskt.) för det här. Det är för jävla jobbigt att aldrig någonsin känna att man duger, att alltid vara avundsjuk på alla andra. Förjävla jobbigt att bara klaga hela tiden.

De senaste månaderna har jag funderat väldigt mycket på vad som egentligen ska hända med mitt liv. Fram och tillbaka mellan utbildning, jobb, vart man ska bo, hur man ska bo, när, varför och hur fasen jag ska ha råd med allting...
Jag har aldrig varit i närheten av en lösning.
Det är jag inte nu heller, men jag tror att jag har börjat acceptera det faktum att jag inte kommer veta vad jag ska göra förrän jag gör det.

Mina planer är att plugga. Om inte till våren, så till hösten 2011 i alla fall. Vad jag ska plugga? Mitt huvudmål är Språkkonsult i Umeå... Eller ja. Det är det jag ställt in mig på, men det finns andra riktningar också. På senaste tiden har jag börjat fundera mycket över det här med reklam, och kommit fram till att det kanske är någonting för mig ändå. Jag får kombinera min kärlek till språk med min gymnasiala utbildning och ett av mina största intressen, nämligen bild och form. Dessutom har jag mycket tv-tittande i baggaget, vilket nog bara kan hjälpa mig i det här fallet.
En annan idé som formats i mitt huvud under många långa sommardagar är lärare. Men jag vet inte hur seriös jag är i det fallet, då den största anledningen till att jag vill vara lärare är för de långa lovens skull..

Jaja. Till hösten blir det i alla fall ingenting. Jag tror att jag måste bli riktigt less på att gå hemma innan jag kan syssla med någonting annat, både jobb och utbildning.

Snygg blogg! Fin och klar på alla sätt och vis. Just nu i alla fall. Vi firar med en bild på mig. En gammal en, but still.



Jag saknar mina fina ögonbryn... Det är ju också en projekt man kan ge sig på. Tillsammans med mina byxor, och mitt stökiga rum.

Jobbar på designen. Bara för att man är lat och inte alltid orkar blogga betyder det ju inte att det inte kan vara fint här. Fint och rosa. Hoho.

Nu har jag ätit. En dubbel-tunnbröd-macka med skinkost och vanlig ost, a.k.a Guds gåva till mig. Mycket smaskens. Snart borde jag sova, men det vet vi ju att det inte kommer hända, right? Jag ska lägga in lite bilder på datorn, och pilla med ännu en bloggdesign först.

Idag har jag ätit två leverpastejsmackor till frukost runt 10.00, lite mörk choklad runt 12.00, och två toastisar ungefär klockan 16.00. Då höll jag på att dö av hunger. Nu är jag inte det minsta hungrig.
Mamma kunde verkligen inte ha brytt sig mindre när jag förklarade mitt mat-dilemma.  Blir så fruktansvärt frustrerad. Hon har jobbat i tre dagar nu, tre dagar då jag har varit sjuk, och hon är ändå så less på mig att hon vill att jag ska dö (typ. Okej, mamma vill inte att jag ska dö, men jag får överdriva). Blir ledsen.
Jag är SJUK! Då får jag ta det lugnt! Jag mår inte bra, jag nyser, hostar, snorar, och ORKAR faktiskt inte göra saker! Då åker jag alltså inte till arbetsförmedlingen idag. Inte för att reta dig, lilla söta mor, utan för att JAG känner att JAG inte orkar. Dessutom har vi diskuterat det här, och vi kom fram till, eller jag kom fram till och du verkade acceptera, att i höst skulle jag inte aktivt söka jobb.
I höst skulle jag ta det lugnt, bara vara och ta hand om mig själv, samla energi till plugg nästa år, eftersom jag var ungefär 12 timmar från sjukskrivning i höstas. Men det verkar du inte minnas, kära mamma. Du glömmer konstant bort att jag inte är du, att vi klarar av och är bra på olika saker. Just nu är jag sjuk. Jag har varit sjuk i snart fem veckor, och jag förstår att det är jobbigt för dig med en dotter som bara klagar och inte gör någonting (även om du efter 18 år borde vara relativt van) men hur jobbigt tror du inte att det är för mig? Jag vill faktiskt göra saker, men jag pallar inte. Jag orkar helt enkelt inte. Det finns ingen energi. Nada, zero, NOLL KOMMA NOLL NOLL. Jag har viss förståelse för din frustration över att ingenting händer här hemma, trots att jag är hemma hela dagarna, men mina dagar spendaras just nu med att försöka överleva. Att handla är en liten uppgift för vem som helst, men till och med när jag är frisk är det en ganska stor prestation av mig om jag lyckas med det.
Jag har problem. Jag flyr verkligheten just nu, och spenderar förmodligen över 12 timmar om dagen framför datorn eller tv:n. Jag vet att det gör dig besviken och arg, och att du önskar att jag hittade på saker... men det gör mig besviken och arg när du varken lyssnar eller förstår mig när jag försöker förklara hur det ligger till. För det har jag faktiskt gjort. JAG HAR INGEN ENERGI, INGEN FANTASI, OCH JAG ÄR MER ÄN MEDVETEN OM ATT DET JAG SYSSLAR MED JUST NU ÄR VERKLIGHETSFLYKT OCH INGET ANNAT ÄN DÅLIGT FÖR MIG. Men istället för att identifiera problemet och sen försöka lösa det efter hur du tycker att det ska hanteras, kanske du ska försöka sätta dig in i min situation? Du kanske ska fundera lite på varför? Tror du att jag hade spenderat så mycket tid framför tv:n, engagerat mig så mycket i fiktionella karaktärers liv, om jag hade njutit av mitt eget?
Jag har en fin, klok och fantastisk vän, som tycker att jag borde bli psykutredd. Det tycker jag med. Jag skulle inte ha någonting emot att bli inlagd till och med. Jag vill bara ha hjälp, för jag kan ju känna själv att det bara går utför. Förut gick jag runt och var ledsen, ville gråta och tyckte mest att livet kunde ta sig någonstans 90% av min vakna tid. Nu känner jag ingenting alls, förutom vid sällsynta tillfällen. Ibland fylls jag av kärlek till fina vänner som försöker, men det är inte ofta, och inte länge. Andra gånger, som idag, är det nånting helt orelaterbart för mig, som är så fint att jag blir ledsen, och sen rinner allt det andra som är så jävla jobbigt också över. Det blir för mycket bakom dörrarna, som en garderob man bara kastar in kläder i utan att vika eller lägga på hyllor. Någon gång då och då misslyckas man med att öppna dörren på glänt, och då forsar allting ut. Det borde vara ett "wake-up-call", men nej. Så fort man får igen dörren börjar man bygga på hög igen, utan framtidsplaner eller lust med någonting.
En annan vän, inte lika fin, klok, eller fantastisk, gjorde slut med sin pojkvän någon gång under det senast året. Hon fick antidepressiva ungefär två veckor senare. Själv har jag varit "nedstämd", utan diagnos i tre år, trots läkar- och psykologbesök. Trots möten på Unga vuxna. Allt jag har fått är sömntabletter som inte fungerade och en mejladress nedrafsad på en pappersbit med en uppmaning om att "mejla när jag behöver mer". Jag var remitterad på grund av sömnsvårigheter, ja. Men hade lille doktorn läst längre hade han också sett orden "ångest" och, kanske viktigare än allt, "självskadebeteende" inte allt för långt därifrån. Jag hade, och kan nog fortfarande, om jag lyckas uppbåda så mycket känslor, döda för antidepressiva. Eller kanske för en fungerade psykvård i Sundsvall. Fast vi ska ju inte be om för mycket... Vi fick ju ett äventyrsbad!

Hej förresten. Jag har börjat blogga igen. Tydligen.

Man kanske borde börja blogga igen. Fast kanske inte på iPaden. Jobbigt.